Månader av avhållsamhet

Detta är ett cineastiskt experiment. Ett sätt att undersöka vad som händer om man avstår ifrån att se filmer gjorda av män. Tveksam inför bilden av en mansdominerad filmbransch? Då inbjuder jag dig att här följa mina försök till cineastisk asketism.


fredag 18 oktober 2013

En filmfeminist som heter Wanda - tankar om ett namn, klass och kön

De senaste dagarna har jag haft en massa träffar från en porrsajt till min sida. Det ger ju hela projektet en ganska besynnerlig men intressant tvist. Jag hoppas bloggen kan erbjuda dessa håglösa porrsurfare lite matnyttiga alternativa filmtips. Mitt namn har faktiskt lite olyckligt blivit en slags porrmagnet. Det finns tex en strippklubb i Göteborg med namnet och en gång klagade filmaren Carl Johan De Geer på att det var helt omöjligt att läsa mina mail eftersom de alla hamnade i hans spamfilter. Spamfiltret måste ha utgått ifran att alla brev från mig måste innehålla något oanständigt (Och det kanske de gjorde men det kommer ju ingen att få veta nu!) I Polen, där min familj kommer ifrån är det framförallt äldre människor som heter Wanda men i USA är namnet en tydlig klassmarkör vilket gör att det ofta dyker upp i amerikanska mainstreamfilm och då framförallt bärs av strippor och prostituerade kvinnor. Namnet har därför tagit vägen förbi amerikansk film, tillbaka till Europa och blivit ett alias som många prostituerade från bland annat Öst tagit.

Filmen Wanda av Barbara Loden från 1970 är ett lysande exempel på namnets konotation. Wanda är en ensamstående mamma i ett gruvdistrikt i Pennsylvania. Hon är alkoholiserad och ströjobbar för att hålla sig flytande och hankar sig ibland endast fram genom de one nightstands som tillfälligt kan betala för en drink, middag eller en natt på ett motell. En dag tas vårdnaden om barnet ifrån henne av hennes fd man. I sitt desillusionerade tillstånd möter hon (på ett mycket dråpligt sätt) en mystisk bankrånare som tar med henne på en märklig roadtrip. Wanda är lite som diskbänksversionen av Bonny och Clyde, vansinnigt oglamorös och sjavig men oförställd och med en nästan dokumentär nerv i regi och foto.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar